Den smala sanningen

När jag hade opererat mig så gick jag ner väldigt mycket i vikt, vilket inte alls är konstigt. I nästan två veckor hade jag så ont i halsen att jag trodde att jag skulle dö när jag svalde ens lite vatten, vilket resulterade i att jag inte ens gjorde det. Efter operationen hade jag dessutom jättemycket problem med illamående, i vanliga fall brukar man må illa på operationsdagen och kanske lite dagen efter. Men jag mådde illa och kräktes i 5 dagar. Den här kombinationen med ingen mat, inget vatten och dessutom att den lilla näringen jag hade i kroppen kom upp slutade i en viktnedgång på 6 kg på tio dagar.
 
För mig som var normalviktig och nöjd med mig själv som jag var så var denna minskning något som inte var bra för mig. Jag hade noll energi och sov mest, jag slutade att känna hunger och jag var konstant illamående, jag blev trött av att gå upp för trappan och kroppen kändes tung som bly. Det var mycket värre än jag trodde att det skulle vara innan jag gjorde operationen, det var faktiskt riktigt hemskt för mig som är van med mycket mat och träning.
 
Jag blev inte underviktig så att det blev en hälsofara för mig och nu är jag dessutom (nästan) helt återställd och har mer energi, det enda jag tycker märks tydligt är att jag är svagare än tidigare. Till slut tvingade jag i alla fall i mig lite buljong och isglass trots att det gjorde ont i halsen, men vad ger det för energi och mättnad? Noll.
 
Det jobbigaste var att försöka börja äta igen när min magsäck krympt till en ärtas storlek, att det fortfarande sved i halsen vid vissa livsmedel och att all mat smakade annorlunda eftersom mina smaklökar  i princip slutade att fungera. Ingenting var gott och jag var inte alls sugen på något, men till slut åt jag för att jag visste att jag behövde det. Jag känner mig själv så väl och har den insikten att jag vet att jag måste äta för att orka med den livsstil som jag lever. Trots att jag ökade mitt intag med 200 % det så visade det inget resultat på varken vågen eller kroppen, mina revben och bröstkorg stod fortfarande ut och mina bröst var fortfarande mindre än tidigare. De jeansen som vanligtvis satt tight satt nu jättelöst och alla andra kläder hängde pösigt och osmickrande.
 
Jag är ganska "liten" i vanliga fall också, jag har inte så breda höfter och jag har smal midja. Bröstkorgen och nyckelbenen har alltid varit tydliga, magen platt (eftersom jag tränar den och har såna gener) och  jag har alltid haft B-kupa och XS/S i kläder. Jag har i stort sett alltid haft en väldigt bra självbild och varit nöjd med mig själv genom mina naturliga kroppsförändringar. Men det kändes bara hopplöst när jag nu är smalare än jag varit tidigare, utan att jag själv ens har velat det. Jag kunde inte göra något åt det här alls, vilket för mig som har ett kontrollbehov har varit väldigt psykiskt påfrestande. 
 
Nu söker jag inte medlidande eller att någon ska tycka synd om mig, jag ville bara skriva av mig eftersom bloggen är det ställe jag andas ut på när jag mår både bra och dåligt. Jag har nästan aldrig tidigare trott att jag skulle må sämre av att gå ner i vikt än om jag skulle gå upp i vikt, men nu är det allt jag vill att gå upp igen. Det här blev mer än jobbigt för mig. Jag har tappat nästan alla mina små former som jag faktiskt hade och var stolt över. I och med att jag tappade kilon tappade jag även min självkänsla, mina kläder (haha) och mig själv i det här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0