Min mormor

Mormor. Så många gånger jag har sagt det ordet och så mycket kärlek det ligger i det. Så mycket känslor och minnen som kommer upp i mitt huvud. Du är min mormor, men för mig har du alltid varit mycket mer än så. 

 

2013 var året då bomben släpptes och en stor, mörk, hemsk skugga drogs över familjen. Vi alla gick in i någon slags koma. Hon fick cellgiftsbehandlingar om och om igen, men ingenting hjälpte. Kroppen tog inte åt sig något och hon blev tunnare o tunnare. Då hände det värsta otänkbara, cancern spred sig. Min mormor tynade sakta bort. Att se människan man älskar försvinna från en mitt framför ögonen gör ont. Så ont. Sedan dag ett var jag där. Jag satt vid hennes sida och spenderade så många timmar hos mormor som det bara gick, jag gjorde allt jag kunde men jag kände ändå att det inte var tillräckligt, att jag inte räckte till.

 

Jag gjorde allt jag kunde för att få min mormor att finna glädje och att fortsätta kämpa. För jag visste att hon kunde göra det. Det var så hemskt att jag inte kunde göra något alls, jag kunde inte bota sjukdomen hur gärna jag än hade velat det. Jag kunde inte göra annat än att finnas där, samtidigt som jag visste att varje gång jag träffade henne kunde vara den sista. Allt berodde på hennes styrka.

 

Varje dag frågar man sig själv vad man hade kunnat gjort bättre och även om man varit där så ofta man kunnat är det inte tillräckligt, det är det aldrig. Men jag tror att det är så människan fungerar. Man ångrar det man inte gjorde istället för att glädjas över det man faktiskt gjort. Jag minns min mormor som den starkaste personen jag vet, för hon kämpade så oerhört mycket in i det sista. Men till slut var det dags att släppa taget. Jag hoppas du har det bättre var du än är just nu min älskade mormor <3


När det sunda blir osunt

Jag har tänkt mycket på det här med att leva hälsosamt, att ha en sund livsstil och träna.
 
Jag själv lever gärna hälsosamt då jag mår bäst av att inte stoppa i mig massa onödigt, må illa, ha en svajig blodsockerkurva, vara missnöjd med mig själv och inte förbättras inom träningen! Ja, som ni ser finns det många fördelar med att leva "hälsosamt". Anledningen till varför jag tycker att det bör skrivas inom citationstecken är eftersom det är så himla olika vad alla tycker är just hälsa för dem. Därför ska man aldrig jämföra träning, mat, kropp eller utséende med någon annan eftersom vi alla är bygda olika och har olika mål! Det är viktigt att komma ihåg det, och även komma ihåg varför man lever som man gör.
 
Det är just därför jag tycker det är så viktigt att ställa frågan; när blir det hälsosamma inte så hälsosamt längre? När träning blir ett måste, mat blir ens fiende och hela ens tid och ork går åt att planera, räkna kalorier och träna hårdare och hårdare för annars "förtjänar" man inte kakan. Nu är det här också väldigt indivuellt och det finns olika sorters träningshets och olika sorters ätstörningar. För vad en ätstörning är, är att man har någon slags osund relation till mat och väldigt ofta träning också.
 
Sociala medier som t.ex instagram, bloggar och facebook har blivit en väldigt stor bov. Man ska visa vad man äter, man ska visa att man tränat, man ska tagga #trainlikeagirl och det är inte alls ovanligt att man följer olika fitspo-konton för att "få motivation". Då blir man genast kallad "duktig" för att man lägger ut en bild på en banan och skriver under att man har gymmat. Kommentaren blir en kick, det är ju klart man blir glad av att någon lägger märke till ens hårda slit!
 
Men när det börjar bli en slags tävling om vem som är mest hälsosam = lägger ut mest träning/matbilder. För visar man det inte så är man inte hälsosam enligt vissa.. Sorgligt eller hur? Och lägger man INTE ut en bild eller skriver det någonstans men ändå tränar så "smygtränar" man. Är det inte skrattretande..?
 
Det är en hårfin gräns mellan att bara vara hälsosam och må bra till att det blir ett måste och man får någon slags osund relation till mat och träning. Ju mer fitspo-bilder det kommer, ju mer träningsbloggar uppmärksammas och desto mer träningstrenden omtalas tror jag att det bara blir värre och värre det här med att det inte blir hälsosamt till slut. När man inte tränar för sin egen skull och inte för att bara må bra inifrån och ut så tror jag tyvärr att man redan har hamnat i den onda, ohälsosamma cirkeln.
 
Det är så svårt att se också om en person inte mår bra av sin hälsosamma livsstil eller om den faktiskt mår jättebra. Alla är så himla olika och det är både bra och dåligt tycker jag! Självklart är det bra med personliga mål men det är lätt att det går till överdrift och att man blir självblind..
 
Nu tycker ni säkert att jag har en rejäl dubbelmoral eftersom jag både lever hälsosamt och promotar träning mycket i bloggen, vilket jag tidigare skrev att det inte var bra eftersom det kan påverka läsarna negativt. Jag är också den största instagramnörden som finns (jepp, jag erkänner!) och jag tycker det är roligt med resultat. Men jag är också väldigt insatt i hur kroppen fungerar och har hittat min egna balans som fungerar toppen!
 
Det tycker jag är det viktigaste är att man gör det man mår bra av. Om det är att träna 7 dagar i veckan, bara äta sallad och prioritera sömn och träning framför fika och shopping så tycker jag att då ska man leva så. Det kan lika gärna vara att träna 1 gång i veckan och äta vanlig husmanskost och då får man leva så också! Eller något helt annat! Bara man mår BRA.
 
Om man har personer i sin närvaro som trycker ner en, klagar på ens livsstil, inte stöttar en och påverkar en negativt är det ingen person jag tycker är värd att få finnas i ens vardag, det är en sån där onödig energitjuv som bara får en att må dåligt. Man behöver inte förstå en persons livsstil men jag tycker att man iallafall kan acceptera och respektera den eftersom personen antagligen mår bra av att leva så och har valt det till sin vardag. Det viktigaste är att man tar hand om sig själv, för i slutändan är det ändå MIN hälsa som är det viktiga, inte vad någon annan tycker eller hur någon annan lever.
 
Skapa din egen hälsa och livsstil.
 

Trasig

Jag har ett sår, ett yttepyttelitet obekvämt skavande, köttigt, svidande och totalt onödigt sår. I hjärtat. Som om alla känslor jag någonsin känt långsamt sipprar ut. Det gör så ont, så ont. Jag känner så mycket men samtidigt ingenting. Jag är så arg men ändå så kär. Kan man vara arg på kärleken? Det är ju faktiskt inte mitt fel att mitt hjärta fått ett sår, det är klart att det blir slitet tids nog. Hjärtat är ju faktiskt som vilken kroppsdel som helst, bara lite mer ömtålig.
 
Kan man ha träningsvärk i hjärtat, efter att ha älskat för mycket? Eller är det en helt annan känsla? Jag känner så otroligt mycket nu för tiden, det allra minsta gör ont. Varför ska jag vara en sån som ältar saker i tusen år, som låter problem gnaga inom mig och skapa småsmåsmå sår i mitt hjärta. Det går att fixa, med kärlek och vänskap Deluxe. Med varma, jordgubbig-a och skrattfyllda sommardagar och snöfyllda, krispiga, juliga vintermornar. Då gör inget ont.
 
Men nu är det inget av det. Och hjärtfabriken har closed for season. Så himla dålig timing, det är ju NU jag har ont, det är nu jag behöver lagas. Inte sen, då är det för sent. För varje dag som går blir såret större, mer infekterat och mer sårbart. Det känns som om hjärtat långsamt försvinner när jag bara ser på, hjälplöst ser jag på när något så värdefullt försvinner. Varför kan man inte bara köpa ett helt nytt hjärta, sluta lägga energi på att hålla ihop något som ändå rasar samman, tusen gånger om. Ett nytt hjärta, utan små sår och ärr som man fått av svek, problem, missförstånd, ångest, men också av kärlek. Hur kan något så underbart även göra så ont?
 
Jag avundas er som känner det där nykära, som varje gång ni ser Honom, bubblar ni av kärlek. Som fortfarande bygger på er historia från grunden, som klättrar uppåt och inte har något gammalt som förstör. Det är så lätt att älska dig, nästan för lätt. Hur mycket jag än önskar att jag bara vill älska dig hejdlöst så är det svårt att förlåta, att glömma, och att faktiskt minnas vad saker är värda. Att VI är mycket mer värda än så.
 
Men nu går det ju inte att köpa ett nytt hjärta.. Så vad gör man? Man köper plåster och hoppas på att det håller ihop så länge som möjligt, så man slipper gå med ett trasigt, smärtfyllt hjärta. Men det gör ju så ont att riva bort plåstret. Jag får helt enkelt hoppas på att det hinner läka tills dess, men vad vet jag? Alla går vi runt med små sår i hjärtat, som varken märks eller syns. Och det är ju faktiskt helt okej.
 

Stress

Vi har verkligen sjukt mycket i skolan nu, allt kom samtidigt liksom. Det känns som om skolan alltid gör så..? Har liksom en artikel till skoltidningen, franskaprov på ett helt kapitel i boken + grammatik, inlämning om Utöya på journalistiken, idrottsinlämning, svenskaprov, matteprov, engelskauppgift, historianovell och så massa små läxor där emellan.. Samtidigt ska man prestera på lektionerna, sova, träna däremellan kanske klämma in lite fritid.
 
Måste verkligen kämpa nu sista 2 veckorna, sen är det äntligen höstlov! Ska njuta varje minut, för det är väldigt efterlängtat! Men samtidigt som jag vill att tiden ska gå fort så går ändå tiden för fort. Känns som mina 1,5 år på gymnasiet har gått i raketfart och snart är det faktiskt slut.
 
Det är så jobbigt det här med tid. Man vill ta vara på det men ändå längtar man till längre fram, det kan vara både en vecka, en månad och ett år, men också till längre fram i livet. Istället för att göra det bästa av stunden och ta vara på dagen så längtar vi ofta tills dagen tar slut och vi längtar till året tar slut. Varför längtar vi tills att saker tar slut hela tiden? Innan vi vet ordet av är livet över och vad har vi gjort? Längtat efter att tiden ska gå fortare.
 
Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och vara nöjd över vad jag åstadkommit, att jag tagit vara på tiden, att jag älskat så hårt och kämpat för min dröm, att jag har gjort det bästa av det bästa. Att jag gått min egen väg och att jag lyckas med det som är min grej. För det är så himla underbart att jag kan forma mitt liv precis som jag vill och det är så fantasktiskt hur saker och personer formar mig till den jag är. Att jag kan ändra hur jag ska vara och vilka som ska finnas i mitt liv. Det är så viktigt att ta vara på de här förmånerna och inte bara flyta med strömmen tror jag, för ingen ska behöva se tillbaka och ångra sitt liv, för det är DITT liv. Love.
 

Thoughts

Jag är så himla glad över att jag är en sån person som alltid fokuserar på det positiva, som inte låter andra trycka ner mig hur som helst och att jag inte lägger onödig energi på människor som inte förtjänar det! Att jag valt bort människor i mitt liv som jag inte mår bra av och att jag nu är helt säker på vilka som är mina riktiga vänner.
 
Jag är så stolt över mig själv över allt jag åstadkommit i mitt liv hittills, och jag har knappt ens börjat leva! Jag har testat och provat mig fram för att hitta till där jag är just nu, det blev en hel del snedsteg men jag har även lärt mig mycket av det. Och det är det viktigaste tycker jag! Att man lär sig något av händelsen så man kan undvika det i framtiden..
 
Framtiden. Wow alltså, det är ett så stort ord.. Det är sjukt hur det betyder så olika för oss alla, att vi har olika mål och passioner här i livet som driver oss framåt! Det krävs ett stort mod för att våga satsa ALLT på det man verkligen vill, för man vet inte om man lyckas eller inte. Jag tror det är just det som håller oss tillbaka så mycket! Vi är rädda för att misslyckas, att göra fel och att inte bli accepterade. Men det är faktiskt som man säger - take a risk, don't fear the fall cause if you really want it - it's worth it all.
 
Men om man inte satsar kan man heller inte vinna! Det låter verkligen klyschigt, men det är verkligen så! Så tänk på det nästa gång ni tvekar över en sak, och TRO på er själva. Man kan så mycket mer än man ibland tror <3
 

Våldtäkt

Jag läste precis veckans krönika på Devote (som alltid) men denna vecka var det inte Michaela Forni som höll i pennan utan denna gång var det en tjej som hade något mycket viktigt att säga. Det var en tjej som har blivit våldtagen, som ville berätta om händelsen och sina tankar.
HÄR hittar du krönikan.
 
Att läsa det gör så ont i mig, under hela tiden satt jag med tårarna rinnandes, det är så hemskt. Våldtäkt och sexuellt utnyttjande är inget nytt, det pågår hela tiden. Men jag tycker det är alldeles för få som belyser det och verkligen vågar prata om det. Jag gråter inte för att det var en bra text som berörde mig, jag gråter för alla utsatta som hur mycket de än har sagt "nej" så är det inte tillräcklig. och även om de kanske inte har sagt nej, men visat att de inte vill så räcker det ändå inte för en dom.
 
Ett nej är alltid ett nej, man har rätten att bestämma över sin egen kropp och att om man till o med har varit i ett sånt tillstånd att man kanske inte ens har varit kapabel till att säga nej, så är det definitivt en våldtäkt. Men det räcker inte. Man måste ha bevis.
 
Sveriges rättsystem är så sjukt och det är jättemånga anmälningar som bara glider mellan fingrarna och det inte blir något av det. Om de väl får straff så är det så lindrigt att man knappt tror det är sant. Tänk hur många där ute som inte vågar berätta om det, som inte vågar anmäla på grund av det här. Inte nog med att man har blivit utnyttjad mot sin vilja, blottad för omvärlden och så djupt förödmjukad, så ska man behöva vara rädd för vad som händer efter. När det är en själv som är offret och det finns hur mycket som helst som pekar på att det är en våldtäkt, så ska man behöva vara rädd för att inte bli trodd.
 
Tänk hur många tankar som snurrar, hur mycket det förstör oskyldiga människor som det enda de gjort var att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Det är inte deras fel, det är det ALDRIG. Ändå tror många det. Skyller våldtäkten på sig själv. "Jag kanske inte skulle ha druckit det där glaset". "Jag skrek och sparkades ju inte". "Jag kanske borde ha haft en längre klänning". "Jag får skylla mig själv". Men det spelar ingen roll hur kort klänning man hade eller hur många glas man druckit, att bli utnyttjad mot sin vilja är inte okej. Det är ingen som får "skylla sig själv" när det handlar om att bli tvingad till något. Då spelar det ingen roll hur man än ser ut eller i vilket tillstånd man är i. 
 
Jag blir så arg och känner sån otrolig avsky för alla sorters sexuella övergrepp som sker varje dag. Under 2012 anmäldes ca 16 000 sexualbrott där våldtäkt och sexuellt tvång/ofredande är inräknat. Det är en sjuk siffra. Och det är bara de som anmäldes till polisen. Tänk hur många som går runt där ute med en klump i magen som har blivit utnyttjade, men inte vågar berätta eller anmäla. Tänk hur många brott som sker som går förbi obemärkt som det inte går att föra statistik över, eftersom man inte vågar anmäla pga detta sjuka rättsystem. Där man vet att även om man anmäler kanske det inte händer något.
 
Men en sak som är säker är att det ska uppmärksammas. Varenda millimeter av det. Det måste berättas om händelserna, det måste vågas anmäla och det måste vågas disskuteras. Det måste visas för alla för att vi faktiskt ska inse vilken sjuk värld vi lever i. 
 

This Has To Stop

Att skriva ett inlägg där jag öppnar upp mitt innersta och berättar min historia för alla er läsare, är alltid en risk. Jag förstod att det skulle väcka uppmärksamhet och att jag skulle få blandade reaktioner. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli kallad för lögnare och att ni skulle ifrågasätta exakt allt.

När ni heller inte respekterar mitt svar om att jag inte vill skriva ut det på bloggen då jag tycker det är alldeles för privat med detaljer, så blir jag ledsen. Jag blir besviken på er negativa människor som måste kritisera och ifrågasätta exakt allt jag skriver. Tro vad ni vill, men jag är ingen lögnare och om ni väljer att inte tro på det jag skriver och blir irriterade över mina inlägg så tycker jag att ni ska sluta läsa min blogg.
 
Det är sånt här som gör att jag tappar motivationen och viljan till att skriva personliga inlägg. Ni önskade mer personliga texter men det är verkligen inte roligt att skriva när man får så negativ respons. Så får se hur det blir med det i framtiden men just nu har jag tappat suget helt. 
 
 

58 kg lycka

Jag kan inte säga att det har varit lätt att skriva om det här och jag har velat fram o tillbaka om jag verkligen ska publicera det ens. Men jag vill berätta, och jag hoppas att någon som själv kanske är i riskzonen får ett wakeupcall och tar hjälp av någon. Ni bad om personliga texter, så nu ska ni få det som är allra tyngst för mig att skriva om.
 
"Måste bli smal. Måste gå ner i vikt. Måste se ut som modellerna. Då, när jag gjort det, kommer jag kunna älska mig själv igen. För nu äcklas jag av mig själv och kan inte ha några kläder längre. Enda lösningen är att banta, för hur gör man annars?"
 
Dumma tankar på en dum och ung liten tjej. Jag hade ingen som helst kunskap om hur man ska äta och träna för att må bra, och det är ju det som allt handlar om: att MÅ BRA! Men jag förstod inte det utan jag trodde att jag skulle må bra om jag gick ner mycket i vikt, som om lycka hänger på hur många kilo man går ner? Som om lycka är att svälta sig själv genom hemska metoder. Jag visste verkligen ingenting, trodde att det var så man gjorde. Visst, kilona rasade, men hur bra mådde jag egentligen?
 
Sen stod jag där på botten. Började räkna kalorier, började träna hårdare, oftare och då gick det fort. Trött och orkeslös, ofta deppig, omotiverad - blev någon jag egentligen inte var.. När jag ställde mig på vågen 3 månader senare, var det lycka jag kände? Nja, lite kanske. 
 
 
Men allt det där var ju bara inbillning! Metoden var ju inte den bästa, men hjärnspökena hade verkligen inga gränser.. Allt var "för stort" enligt mig.
 
Jag vet inte riktigt hur jag kom ur det här dumma tänket, tror det var mina vänner som en dag sa "nu räcker det". Jag kände det även själv faktiskt, för så långt hade det inte gått. Och det är jag oerhört tacksam över idag! Det var i den stunden jag började jobba med mig själv, då jag förändrades som person, skaffade en pojkvän som verkligen älskade mig - hur många kilon jag än vägde. Eftersom jag var med honom nästan hela tiden var det hela tiden han som fick tvinga mig att äta för att jag skulle komma ur det. Och tillslut gjorde jag det.
 
Från att ha varit lite rundare, till att gå ner på ett ohälsosamt sett, komma ur det, börja äta mer och träna o ha en hälsosam livsstil. Till att gå upp till lika många kilon som jag vägde från början, men att aldrig ha varit så nöjd med mig själv. Jag hade gått upp i vikt, ja. Men det var då jag lärde mig att muskler väger mer än fett! Jag var vältränad, jag mådde bra, jag åt - mycket, jag var lycklig.
 
Trots att vågen visade en hög siffra så njöt jag av livet.  
Jag har aldrig mått så bra som då.
 

Att förlåta

Att gå vidare och att förlåta är inte alls samma sak. Man kan gå vidare genom att bara acceptera det som hänt, men inte riktigt förlåta det som personen i fråga har gjort. Jag tror många inte riktigt vet skillnanden och vet heller inte riktigt var sin egna gräns går där man inte riktigt kan förlåta någon, förrän det värsta händer.
 
När något riktigt hemskt händer och man inte vet vad man ska ta sig till, när man känner sig så trasig och så olycklig att man tror man kommer dö (jepp, been there..) det är först DÅ man inser att man kanske inte kan förlåta. Att det gjort för ont för att så enkelt kunna släppas och förlåtas. Man grubblar, vrider och vänder på det tusen gånger om, gråter sönder nätter och tänker på det alldeles, alldeles för mycket.
 
Hur många har inte varit med om den här scenen: Det här är slutet på mitt liv (trots att jag bara är 16 år) jag kommer aaaaldrig kunna lita på någon igen och jag kommer aldrig älska någon på samma sätt för "vår kärlek var för evig". Men ingenting är för evigt, let's face it! Även om man ofta vill tro det.. Men till slut finns det faktiskt en gräns för de flesta, att när man varit sådär jag-kommer-dö-ledsen ett tag så går det över även om man inte tror det just då.
 
Man reser sig upp igen, säkert lite mer sårbar och känslig än tidigare, men man har kommit längre än man nånsin trodde när man var sådär långt nere. Att förlåta ligger långt bort på världskartan, och det är okej. Det är okej att vara sådär ledsen, ett tag. Tills det är nog, för efter ett tag räcker det! Ingen kan älta ett kärleksproblem hur länge som helst, därav måste man acceptera det faktum att det förflutna har hänt och går inte att ändra på.
 
Så vad ska man göra, när man blivit hjärtekrossad? Ska man förlåta direkt och låta någon trampa på en igen? Nej, inte dag ett. Kanske till och med inte dag hundra! Men för varje dag går man vidare ett litet yttepytte steg och är närmare än man trodde man skulle vara när man var på botten. Och det är okej att inte förlåta direkt, bara man accepterar det som är och gör det bästa av situationen. För man ska alltid,alltid, ALLTID sätta sitt välmående framför någon annans, men mår man bra med den personen? Ja, då måste man kanske bita i det sura äpplet och förlåta, även om alla såren inte riktigt läkt än. 
 

A text about love, tears and fears

Mormor. Så många gånger jag sagt det ordet, så mycket kärlek det ligger i det, så mycket känslor och minnen som kommer upp i mitt huvud. Du är min mormor, min mammas mor, men för mig är du mycket mer än så.
 
2011. Du har alltid varit den tysta och stilla som nästan hamnade i skymundan för morfars högljudda och livliga personlighet. Jag tror att det var därför jag fastnade så för dig och ditt hemlighetsfulla. Det gjorde mig så nyfiken att jag visste så lite om min egen mormor. Så många timmar jag spenderat hos dig för att lära känna dig bättre. Att försöka få ur dig dina berättelser var inte lätt, men det var så lärorikt och intressant.
 
Vi hade våran dag, tisdag, då jag alltid kom efter skolan och hälsade på. Åt skorpor, tittade på historiska program, sydde, broderade och stickade. Det var inte grejerna vi gjorde utan att vi gjorde något som betydde så mycket. Jag sov över på bäddsoffan, åt kvällsmackor i det dunkla köksljuset. La 10 000 bitarspussel och skrattade varje gång jag la marken på himlen och tvärt om. Du blev mer än bara "en mormor". Du blev min underbara mormor som jag älskade mer och mer för varje dag. 
 
2012. Jag hade mycket att göra sista året i grundskolan, spenderade mestadels tiden med vänner och kärleken tog över. Det var vid födelsedagar och andra högtider jag fick träffa henne, och varje gång ångrade jag mig så oerhört mycket och skämdes över att jag inte tagit mig tiden att åka dit oftare. Jag trodde det var för sent, att mormor skulle skjuta mig ifrån sig och känna sig sviken över att jag aldrig var där. Men vad ska man göra som nykär tonåring med upp över öronen mycket prov och läxor. Att jag samtidigt ville lyckas inom dansen, hålla en bra relation med vänner och familj. Skammen om att jag svikit mormor tog över och jag blev allt mer avlägsen. Tänkte att "hon mår bra och är ändå ganska ung". Jag skulle ta igen det senare. När jag hade tid.
 
Ny skola, nya vänner, mer plugg och mer av allt. "Jag hade ingen tid över", tänkte jag som dum 15 åring. Sanningen var att jag hade tid, men att jag aldrig tog mig tiden. Prioriterade helt andra saker, men vem gjorde inte det? Å gud så mycket jag fick ångra mig.. Min mormor bröt höften och hamnade på sjukhus, sen dess har hon varit helt annorlunda. Hon sjönk allt längre in i depressionen, hon kunde inte gå och vi gick mot mörkare tider, bokstavligt talat. Det var som om någon punkterat henne. Hon var tystare än vanligt och ännu mera tillbakadragen, det var så hemskt att se livslusten försvinna från henne för var dag som gick. Det vi inte visste då att det var tydligen inte botten även fast det kändes så just då. Det blev värre.
 
2013. Bomben släpptes och en stor, mörk, hemsk skugga drogs över hela släkten. Vi alla gick in i någon slags koma. Hon fick Cellgiftsbehandlingar om och om igen, men ingenting hjälpte. Kroppen tog inte åt sig något och hon blev tunnare o tunnare. Då hände det värsta otänkbara, cancern spred sig. Min mormor tynade sakta bort.. Att se människan man älskar försvinna från en mitt framför ögonen gör ont. Så ont. Sedan dag 1 var jag där. Jag satt vid hennes sida och spenderade så många timmar hos mormor som det bara gick, jag gjorde allt jag kunde men jag kände ändå att det inte var tillräckligt, att jag inte räckte till.
 
Jag bad om förlåtelse i det tysta över att jag tidigare övergivit henne, men att jag nu var tillbaka och att jag aldrig skulle släppa henne, och det löftet höll jag. Jag gör allt jag kan för att få min mormor att finna glädje och att fortsätta kämpa. För jag vet att hon kan. Det är så hemskt att jag inte kan göra något alls, jag kan inte bota sjukdomen hur gärna jag än skulle vilja det. Jag kan inte göra annat än att finnas där, samtidigt som jag vet att varje gång jag träffar henne kan vara den sista. Allt beror på hennes styrka.
 
Varje dag frågar man sig vad man kunde gjort bättre, och även om man varit där så ofta man kunnat är det inte tillräckligt, det är det aldrig. Men jag tror att det är så människan fungerar. Man ångrar det man inte gjorde istället för att glädjas över det man faktiskt gjort. Jag vet, att den dagen min mormor faktiskt inte finns där så kommer jag minnas henne som den starkaste personen jag vet, för hon har kämpat så oerhört mycket hittills. Och jag vet att vi alla har bidragit till att hon fortsättar med det. För ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och min släkt är ett levande bevis på det.
 
Tack vare min familj, mina mostrar, mina kusiner och framför allt tack vare min morfar, har vi hjälpts åt att hålla lågan vid liv, vilket gör att det går ännu en dag då vi alla får träffa henne. Ännu en dag av lycka. För varje dag är guld värd, för alla vi älskar Gerd Johansson, fru, mor, svärmor, mormor och mormorsmor.
 
Och ingen vill väl släppa taget om någon man älskar?
 

Vikt

Idag var jag hos skolsyster på hälsokontroll. Där vägde och mätte jag mig, svarade på lite frågor osv. Jag fick då reda på att jag "väger för mycket för mig längd". Tydligen så finns det en mall för hur man "ska" väga..? Hon började fråga mig hur jag mådde och om jag funderat på att börja träna. När jag då berättade att jag tränar ca 5 ggr/veckan förändrades hennes syn på mig och frågade om jag äter ordentligt osv (jag vet att det bara är kontrollfrågor men ändå) och om jag hade någon ätstörning eller började få.

Så först var jag för stor för min längd, sen tränade jag för mycket och kanske hade en ätstörning till och med?! Så hon menar att man SKA väga si och så mycket för sin längd, och att man inte FÅR träna mycket utan att ha en ätstörning?! Efter det började hon förklara att muskler väger mer än fett, du har inget att oroa dig för blablabla. JO JAG VET DET! Jag är väl medveten om vad träning gör med kroppen. Sen frågade hon om jag mådde bra och trivdes med mig själv och jag svarade "ja", eftersom det är så. Då drog hon alla ungdomar över en kam och sa "NI brukar ju ha lite dåligt självförtroende".
 
Jag blev riktigt förnärmad! Så bara för att jag inte passade in i "idealet" av längd och vikt för min ålder så kunde jag inte må bra..? Jag vet att jag mår mycket bättre av att strunta i vågen och bara fokusera på hur jag mår, hur mycket jag orkar, äter det jag känner att jag behöver och hur jag ser mig själv i spegeln.
 
Blir jag lyckligare om jag går ner i vikt? Mår jag bättre av att hela tiden ha den där siffran att tänka på? Att hela tiden försöka sträva efter en slags perfektion som inte ens existerar? Sitter min älskan till mig själv i några kilon? Mäts självförtroende och välmående i hur många kg man har gått ner? NEJ minsann, det gör dom inte. Jag är lyckligare nu än någonsin och jag mår så OTROLIGT bra! Trots lite extra kilon i bagaget.
 

Just some deep shit

Godmorgon! Sitter på tåget till skolan just nu. Natha är sjuk idag så jag åker själv, det är verkligen en annorlunda känsla haha.

Är trött o på rätt dåligt humör, är lite nere faktiskt.. Jag tänker mycket och nu har jag trasslat in mig lite, vilket är väldigt jobbigt. Vet inte vad det är riktigt, vet bara att det enda jag vill just nu är att ligga i sängen och kolla på film, samtidigt som jag vill ut o springa och vara aktiv. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv.

Jag längtar efter kärlek i alla former. Inga tankar och funderingar som gör allt så komplicerat, bara ren och enkel kärlek.

Och så längtar jag efter påsklovet, kryssningen, vårruset, sommarlovet, London, börja tvåan och allt roligt jag ska göra i år! Sen ångrar jag mig när jag inser att jag bara har ungefär två år kvar med alla klasskompisarna, det är alldeles för kort tid att hinna med allt jag vill göra i min ungdom för det går fortare än man tror..

Jag blickar mot framtiden men vill leva i nuet, jag är otålig på vad som händer sen men vill inte att det ska vara över. Jag vill lyckas, må bra, vara glad, älska, leva, kämpa, vinna. Jag vill bestämma över tiden, haha, men det är ju något jag vet att jag inte kommer klara.

Jag vill inte misslyckas men jag vet att jag redan gjort det, om och om igen. Jag sviker mig själv. Jag vill lyckas med skolan - men varje gång jag försöker så går det inte, då struntar jag i det och då har jag misslyckats. Jag vill lyckas med träningen - men jag vet hur mycket tid man måste lägga ner, hur mycket man måste kämpa o då ger jag upp istället för att försöka. För jag vill inte bara vara halvvägs, jag vill klara det. Vinna över mig själv. Det gäller allt.

En dag är jag där, bara inte idag. För jag har ingen ork att försöka när jag vet att de kommer gå åt helvete. Det är en ond cirkel alltså. Se där, positiv inställning var det va? Haha.

Nu ska jag sluta filosofera och ta mig till skolan för en helt värdelös, lång, tråkig och hemsk dag. Snö är det också, i mitten av mars. Nej, det här är ingen bra dag asså..


ÖPPET BREV TILL MIG SJÄLV

Jag har suttit och läst igenom inlägg mina inlägg från hösten/vintern 12 som handlar om mat, träning och kroppen. Jag skriver peppande inlägg till er, jag bakar olika sorters nyttiga kakor för att kunna lägga ut receptet till er, jag svarar på era frågor om träning och sånt som hör till, jag tipsar er om saker osvosvosv.
 
Ja, ni ser ju mönstret. Jag gör alltid saker till er, men jag klagar inte, tvärtom! Jag älskar att gå in på bloggen och se att statistiken är hög idag igen! Varje dag blir som en liten julafton, jag tycker det är såååå roligt när ni frågar och att ni vill veta saker om mig, berömmer mig och kommenterar fina saker hela tiden . Att se att över 100 pers går in på min blogg varje dag gör mig mer motiverad till att göra fina och intressanta inlägg!
 
Det här inlägget skulle egentligen inte handla om min blogg. Det jag ville var att jag för en gångs skulle ska göra ett inlägg som är mer en påminnelse till mig själv än ett blogginlägg till er läsare. Jag ska börja ta tag i träningen på riktigt nu. Jag är på ett sätt glad att jag har min kroppsform, det går i släkten att vara smalare i överkroppen och sen lite bredare rumpa och lår, alltså gör det de mycket enklare att tex få tydliga armuskler eftersom jag inte har lika mycket fett där som på låren.
 
Så istället för att se det negativa med den formen så har jag mer och mer börjat se fördelar med det. Fatta vilken sjuk överkropp jag kan få om jag bara lägger ner mer tid på det?! Jag menar inte att skryta, jag vill bara skriva det för att verkligen få in det i hjärnan, har alltid haft väldigt svårt att se bra saker med min kropp. Antar att det kommer med åldern och andra indikatorer som ändrat umgänge och syn på livet..
 
Men iallafall, jag tycker inte det är något fel i att tycka om sig själv och trivas över hur man är, men gränsen mellan skryt och bara vara nöjd är hårfin.. Jag vill heller inte vara den där osäkra tjejen som går runt och tror att hon är tjock och ful när jag vet (eller iallafall tycker) att jag inte är det! Bara känslan att jag kommit en bra bit på vägen att ha börjat acceptera mig själv gör mig starkare och mer ivrig att nå målet!
 
Så nu ber jag dig, Amanda Molander, sluta vara så självkritisk, sluta säga åt andra att inte jämföra sig med andra när du själv gör det. Kämpa för ditt mål men låt det inte gå överstyr, hitta mer positiva saker över dig själv och sluta klaga - gör något åt det istället! När du ger peppande tips till andra, ta åt dig och lyssna på dig själv, du är smartare än du tror. Låt ingen trycka ner dig och våga säga "jag är bra".
 
Jag vill även tacka min moster Helena som kommenterade min blogg för väldigt längesen, det var den kommentaren som fick mig att börja tänka om. Hon skrev; "Amanda, vilken vacker text! Jag blir så stolt över dig när jag läser det. Du är verkligen en stark människa och jag vet ju att du har bra människor nära dig! Ta hand om dig och fortsätt att älska dig själv lika mycket som vi andra gör!". 
 
Och jag vet att jag har många runt om mig som älskar mig, världens finaste vänner och familj ♥
 

made by me

Livet är en teater man spelar sin roll
De är jävligt synd att jag fattar noll.
Allt är bestämt skrivit i bläck
innan du vet ordet av är du helt väck.
Några säger ödet, jag säger fel , 
men alla kan ändra och få en egen del.
Ett eget kapitel skrivit av dej, 
ett eget kapitel skrivit av mej.

Livet är en teater man spelar sin roll.
Jag börjar att fatta och allt är i moll.
Alla är ledsna och massor av tårar, faller från ögon och bara sårar.
Men din roll kan du ändra eller spela ditt spel, men ofta så blir det så himla fel.

Ja, livet är en teater man spelar sin roll.
NU har jag förstått, och jag har fått håll.
Har försökt att springa ifrån mitt öde men jag måste de möta, också den döde.
Och kanske har jag tur och lyckas ändra min roll.
Jag strycker med bläck och ödet ändrar håll.


låter bilden tala


skrivande genom åren

tjarå tjarå tjarå tjarå tjarå tjarå tjarå!

jaaaaaaaaaaaaaag haaaaaaaaaaaaaar trååååååååååååååååkigt nuuuuuuuuuuuu.

men sitter och kollar på idol såklart! samtidigt som jag läser igenom lite dikter/ låttexter/ krönikor/ dikttexter som jag skrivit. vissa är bra... vissa inte haha!

min första dikt jag skrev är från 2006 tror jag och det var den här:

"Vind, vind hemska vind
Piskar varje sjömans kind
Hav, hav vilda hav
Vart blev alla båtar av?
Våg, våg stora våg
Far fram som ett pendeltåg
Storm, storm stora storm
Nu är vi i rätta form
"

hahahaha det var en uppgift i skolan, så skrev jag den och var med i en tävling för alla i årkurs 3 - 5 och jag VANN hahah! men sen fortsatte jag skriva lite små om  kärlek och vänner och sånt..

när jag blev äldre skrev jag mer djupa texter om att vara olycklig, ta självmord & lite hemska saker sådär. även om kärlek och att livet är underbart! om att hata en person så himla mycket.

jaa jag skrev helt enkelt om hur jag mådde! jag fick ut mina känslor i text.
var även en väldigt jobbig tid i mitt liv...


även ALLT skulle rimma, haha så här är min bästa (tyckte jag då) från 2008

"Varför du mig plåga
När du vet att jag ändå skulle våga
Varför vill du se mitt hjärta brista
När du vet att du mig föralltid mista
Ett enda kliv
Inga mer krav
Ett enda kliv
Rakt ner i ett okänt hav
Ingen kan nu mig stoppa
Snart jag kommer hoppa
Det är inte meningen att jag ska finnas
Ingen kommer mig ändå minnas
Snart en liten flicka försvinner
En liten flicka
Vars hjärta ni aldrig vinner
"

jag hade en paus på nästan 2 hela år,
skrivtorka. liksom. när jag fick tillbaka glöden började jag skriva en del på engelska, försökte mig på en och annan låt, hehe, utforskade andra ämnen att skriva om tex krig/fred, fattiga barn, ytlighet, någon annas död, sjukdomar osv. även fast jag mådde bra.

skrev även en hel hög med noveller, en heljulkalender också haha!, mer låtar, ännu mer dikter.
en del krönikor också (eftersom det är typ journalist/krönikör jag vill bli)

jag skrev och skrev och skrev och skrev och skrev. fick både bra & dålig kritik osv. men jag fortsatte ändå skriva... jag skrev en dikt oftast på natten, sen gjorde jag om den dagen efter, ändrade och ändrade elelr tillslut slängde hela skiten.

skrev den här 2009 tror jag, grät hela tiden, ändrade den inte en enda gång. så den här är original.

"hjärtan krossas
människor låtsas
folk ljuger
men alla duger
barn svälter
ingen hjälper
sjuka dör
ingen något gör
tårar rinner
ingen hinner
torka bort de med kärleksfulla händer
mobbarna mobbas ett i sänder
ensam på skolgården står
ett olyckligt barn med hjärtesår
ner för kinden rinner fler tårar
människor förstår inte att de sårar
de står vid kantens brant redo att ta sitt sista kliv
hoppas på ett slut till detta eländiga liv..."

först la jag ut ALLA på bilddagboken, min föredetta blogg och visade i skolan osv. skrev den här 2010 i skolan, fick mvg på den (fast vi inte hade betyg) och jag var klassens "poetiska tjej" haha!

"En ängel med trasiga vingar
En ängel, som på livets lian sig svingar
Lika vacker som solnedgången
Sjunger den ljuva änglasången
Hon vågar tänka på att livet slut är snart
Men ängeln svingar sig ändå med livsfarlig fart
Hon bara väntar på att det tunna repet ska gå av
För att sen kunna slukas av en becksvart hav
En sådan perfekt varelse, med trasiga vingar
Ängeln lever precis just nu
Men det var jag som av svartsjuka, klöv hennes vingar mitt itu...
"

sen blev det ett stopp. jag slutade skriva,
sa jag iallafall, men skrev hemma & samlade dom i ett häfte jag knappt berättade att jag ägde.. det var endast för att spara för min egen skull. jag ville inte ha kritik, inte någon skulle få veta mina innersta känslor. men jag skrev. mer än jag någonsin gjort.
54 stycken på bara några månader, och alla var speciella.

det här är min favorit från då. precis i början av 2011.

"himlen gråter fuktiga tårar, rinner på oktoberkalla fönster
kanske en nyvaken gammal mormor drar undan sina svepande, tunna gardiner för att se blommornas mönster
kanske rinner tårar ner på ulliga, vita lammungar som nyss kommit till en värld full av orättvisa och svek
kanske rinner himlens tårar på en stackars fattig tiggarflicka, så svag, så blek
viktiga tårar som hjälper föda att växa på åkern i norr
fuktiga tårar som blöter ner en kvinna som matar duvor, inuti, djurens kärlek håller henne torr
himlen gråter hjälpsamma tårar åt den som inget vatten har
himlen gråter onödiga tårar till dom som inte har något kvar
det stora hemska övergår till små vackra droppar
våren nalkas, det är goda tider, i den blöta snön syns nu små knoppar
gråten har övergått till ett äkta leende
för du har öppnat ögonen, du är nu seende
"

jag har skrivit en del på sistone, i hemlighet. och jag vet att jag har talang och kan skriva bra. men det var lite historik. hihi. och jag är stolt över mig själv över vad jag har åstadkommit genom åren! det här är låååångt ifrån allr jag skrivit. men vissa är fortfarande FÖR privata.

vem vet, jag kanske ger ut en samlingsbok när jag är vuxen..? så kom ihåg mig när jag blir känd ;)


länge sedan

jag skriver inte så ofta längre och mitt skrivsätt har ändrats e.n.o.r.m.t mycket! jag gick från olyckligt kär, till kär, till sviken, till självmordsbenägen (typ haha), till ledsen, till glad, till stark och där är jag nu :)

COPYWRIGHT PÅ ALLA DIKTER

men här är de nyaste som jag skrivit och ville gärna dela med mig, kommentera kommentera kommentera!! som jag skrev i mitt gamla inlägg så vill jag höra all sorts kritik!


"himlen gråter fuktiga tårar, rinner på oktoberkalla fönster
kanske en nyvaken gammal mormor drar undan sina svepande, tunna gardiner för att se blommornas mönster
kanske rinner tårar ner på ulliga, vita lammungar som nyss kommit till en värld full av orättvisa och svek
kanske rinner himlens tårar på en stackars fattig tiggarflicka, så svag, så blek
viktiga tårar som hjälper föda att växa på åkern i norr
fuktiga tårar som blöter ner en kvinna som matar duvor, inuti, djurens kärlek håller henne torr
himlen gråter hjälpsamma tårar åt den som inget vatten har
himlen gråter onödiga tårar till dom som inte har något kvar
det stora hemska övergår till små vackra droppar
våren nalkas, det är goda tider, i den blöta snön syns nu små knoppar
gråten har övergått till ett äkta leende
för du har öppnat ögonen, du är nu seende"



"Livet är en teater man spelar sin roll.
De är jävligt synd att jag fattar noll.
Allt är bestämt skrivit i bläck
innan du vet ordet av är du helt väck.
Några säger ödet, jag säger fel , 
men alla kan ändra och få en egen del.
Ett eget kapitel skrivit av dej, 
ett eget kapitel skrivit av mej.

Livet är en teater man spelar sin roll.
Jag börjar att fatta och allt är i moll.
Alla är ledsna och massor av tårar, faller från ögon och bara sårar.
Men din roll kan du ändra eller spela ditt spel, men ofta så blir det så himla fel.

Ja, livet är en teater man spelar sin roll.
NU har jag förstått, och jag har fått håll.
Har försökt att springa ifrån mitt öde men jag måste de möta, också den döde.
Och kanske har jag tur och lyckas ändra min roll.
Jag strycker med bläck och ödet ändrar håll."

gammalt inlägg publiceras igen

För er som inte vet så skriver jag dikter. Förut la jag alltid upp dom på bilddagboken men har slutat med det, folk klagade över att jag skrev sorgliga "självmords" dikter och alla ville prata med mig om det.

Men när jag skrev en dikt så avreagerade jag mig och det var oftast som jag skrev när jag var ledsen. Jag har två favoriter, dom är ganska hemska men starka! Eftersom jag vet varför jag skrev dom.

Kommer nog börja lägga in en dikt då och då :) Kommentera gärna för jag vill höra all sorst kritik, både bra och dålig! Annars lär man sig aldrig av sina misstag om ingen kommenterar dom, eller hur?

Jag vill klargöra för alla här och nu: JAG HAR SKRIVIT DOM HELT SJÄLV, INTE KOPIERAT!

Förklaring till dikterna:
1. Skrev den när jag var ledsen och på något sätt är "jag" inte jag, amanda. Utan Jag är ängeln, någon som förstod..?
2. Han förlät mig inte... ville inte prata med mig. Men efter ett tag struntade jag i honom och glömde honom. Nu fnyser jag åt honom.


1.
En ängel med trasiga vingar
En ängel, som på livets lian sig svingar
Lika vacker som solnedgången
Sjunger den ljuva änglasången
Hon vågar tänka på att livet slut är snart
Men ängeln svingar sig ändå med livsfarlig fart
Hon bara väntar på att det tunna repet ska gå av
För att sen kunna slukas av en becksvart hav
En sådan perfekt varelse, med trasiga vingar
Ängeln lever precis just nu
Men det var jag som av svartsjuka, klöv hennes vingar mitt itu...

2.
Solkyssta kinder, morgon rufsigt hår
Ner från ögat det rinner en tår
vet inte varför, jag bara gråter
kanske för att du aldrig förlåter
drar upp rullgardinen, det är en ny dag
äpplena mognar men inte jag
snön faller, färgar gatan vit
vill lämna dennna plats, aldrig mer komma hit
börja om på nytt
för mina hjärtesår jag nu har ihopsytt

dikter

För er som inte vet så skriver jag dikter. Förut la jag alltid upp dom på bilddagboken men har slutat med det, folk klagade över att jag skrev sorgliga "självmords" dikter och alla ville prata med mig om det.

Men när jag skrev en dikt så avreagerade jag mig och det var oftast som jag skrev när jag var ledsen. Jag har två favoriter, dom är ganska hemska men starka! Eftersom jag vet varför jag skrev dom.

Kommer nog börja lägga in en dikt då och då :) Kommentera gärna för jag vill höra all sorst kritik, både bra och dålig! Annars lär man sig aldrig av sina misstag om ingen kommenterar dom, eller hur?

Jag vill klargöra för alla här och nu: JAG HAR SKRIVIT DOM HELT SJÄLV, INTE KOPIERAT!

Förklaring till dikterna:
1. Skrev den när jag var ledsen och på något sätt är "jag" inte jag, amanda. Utan Jag är ängeln, någon som förstod..?
2. Han förlät mig inte... ville inte prata med mig. Men efter ett tag struntade jag i honom och glömde honom. Nu fnyser jag åt honom, den fegisen!!


1.
En ängel med trasiga vingar
En ängel, som på livets lian sig svingar
Lika vacker som solnedgången
Sjunger den ljuva änglasången
Hon vågar tänka på att livet slut är snart
Men ängeln svingar sig ändå med livsfarlig fart
Hon bara väntar på att det tunna repet ska gå av
För att sen kunna slukas av en becksvart hav
En sådan perfekt varelse, med trasiga vingar
Ängeln lever precis just nu
Men det var jag som av svartsjuka, klöv hennes vingar mitt itu...

2.
Solkyssta kinder, morgon rufsigt hår
Ner från ögat det rinner en tår
vet inte varför, jag bara gråter
kanske för att du aldrig förlåter
drar upp rullgardinen, det är en ny dag
äpplena mognar men inte jag
snön faller, färgar gatan vit
vill lämna dennna plats, aldrig mer komma hit
börja om på nytt
för mina hjärtesår jag nu har ihopsytt


Det finns en plats, bortom allt annat.

Det finns en plats, bortom allt annat. Där är himlen pryd av silver och solen är av guld. Haven bygger på glädjetårar medans gräset doftar av barnahjärtan. Dit når inget ont, inga hjärtekrossare eller slag. Här finns bara du och jag. Vi! Den här platsen är min dröm, den finns i mina ögon, i mitt blod i mitt hjärta. Den platsen är bara en dröm ännu men drömmer kan slå in. Och även om jag inte får allt det här, så är jag världens lyckligaste bara jag har dig!

solen och himlen hör ihop 
ingen sol skulle kunna lysa på en himmel som inte finns
jag älskar dig <3


Tidigare inlägg
RSS 2.0