50 shades of talk

Förra veckan var jag och såg Fifty shades of Grey på bio. Det har ju varit stora diskussioner om filmen eftersom den visar upp ett förhållande som kan verka destruktivt. Men när det handlar om att vara dominant/undergiven måste ju båda vara med på det. Det var det som kontraktet (för er som sätt filmen) till för, så att de gick med på samma villkor. Men hon skrev aldrig på och var väldigt osäker på vad hon själv ville med deras förhållande. Han var endast intresserad av ett förhållande baserat på sex med piskor, handbojor osv. Till skillnad från Anastasio som ville ha kärlek, närhet och ömhet vilket hon inte kunde få av Mr. Grey, men hon gick med på hans villkor för att få ha kvar honom eftersom hennes lust efter honom höll henne kvar.
 
Att se detta kan få människor att få en helt snevriden bild av förhållanden. Jag vet att det är många tjejer som skrivit överallt på internet att de vill ha en egen Grey, men det tycker jag är så sjukt. De vill ha helt olika förhållanden vilket gör att hon mår dåligt över att vara i hans grepp, samtidigt som hon trånar efter denna sexiga multimiljonär och vill ha honom, så kan hon inte få honom på det sätt som hon vill. Hon gör något som hon inte mår bra av för hans skull vilket gör förhållandet till väldigt destruktivt. Och att få tjejer runt om i världen att tro att man ska göra något endast för killens skull, där det i det här fallet handlar om psykiskt och fykiskt våld, är okej är bara helt sjukt. För det är INTE okej att göra något med en partner som man mår dåligt av att göra.
 
Jag själv tycker att många scener var obehagliga, både i sovrummet och utanför. Hans kontrollbehov letade sig ut i vardagen och stannade inte i sängen som BDSM-kontraktet var till för. Det är det som menas med att vara dominant, att han bestämmer och kontrollerar henne, och hon ska lyda. Men när det här psykopatiska beteendet styrde hela hennes liv blev det mest obehagligt.
 
Filmen är rent ut sagt ganska kvinnoförnedrande och beskriver en relation under hemska förhållanden, men det är också banbrytande att göra en film om detta, trots att jag tycker att de borde ha gjort den på ett annat sätt. De borde ha gjort den som ett wake-up call för att visa hur sjuka vissa destruktiva förhållanden är och visa att det inte är acceptabelt någonstans. Men samtidigt lägger de in BDSM och då är ju "okej" att vara dominant. Jag tycker det är svårt att veta vad jag ska tycka om filmen, jag kan heller inte bara se det som jag SER på bioduken utan jag analyserar mer än det och därför kan jag inte riktigt tycka om den eftersom den strider mot vad jag tycker är rätt.
 
Men för att diskutera filmen med vad jag såg på bio så var den delvis seg, vissa pirriga scener, bra filmmusik men en alldeles för utdragen film på en bok eftersom det finns tre böcker. Filmen var ju två timmar lång men hade definitivt kunnat vara kortare. Dessutom tyckte jag att vissa scener var jobbiga att titta på medans vissa var jag fast i. Det är helt klart en film värd att diskuteras om och jag vill gärna se fler än mina egna infallsvinklar om denna världssuccé till film.
 

Infinity

När ens tankar alltid är om honom, när man saknar honom så fort man gått därifrån, när man ligger så nära det går men det inte är tillräckligt, när man bara ler hela tiden, när man vill spendera varje minut vid hans sida, när man får lyckorus bara av en liten rörelse av honom, när hjärtat växer och man är så lycklig att man tror man ska spricka, när hans namn får det att bubbla i magen och när allt kretsar om honom, då vet man att man är otroligt jävla kär. 
 
Efter åtta månader med Simon vid min sida känner jag mig fortfarande nykär även om det går upp och ner i perioder. Vi har haft det bäst och vi har haft det sämst men vi har tagit oss igenom allting tillsammans och blivit starkare än någonsin. Han är den jag berättar allt för, den jag alltid har roligast med, den som jag tänker på det första och sista jag gör på en dag, den jag vill överösa med kärlek och den jag alltid vill se lycklig och veta att det är på grund av mig han är det. Han är min stora kärlek, den jag gör allt för och den jag vill spendera mitt liv med.
 

Problems

Just nu är nog min blogg inte den gladaste att läsa och det finns faktiskt en enkel förklaring på det; jag är inte glad och jag mår inte bra. Går igenom en väldigt jobbig sak i kärlekslivet just nu men så är det ibland. Man kan faktiskt inte alltid vara på topp! Jag hade kunnat välja att vara proffessionell och strunta i att skriva ut hur jag mår och istället satsa på bara ytliga och mindre personliga inlägg för att hålla en hög kvalité.
 
Men jag vet att det inte är jag och jag vill inte gå tillbaka i bloggen om några år och bara se en fin yta. Jag vill läsa om hur jag kände, hur jag mådde och vad jag gjorde - inte en uppmålad fasad. Man har alltid motgångar i livet och för att ta mig igenom det kan jag inte bara låtsas som att allt är bra. Istället måste jag se till så att det blir bra igen så att jag kan må bra på riktigt
 

Ångest

Jag är så trasig samtidigt som så hel. Jag velar fram och tillbaka med allting, jag faller tillbaka men ändå snubblar jag små steg framåt. Ibland är jag så stark och sen en dag är jag helt plötsligt inte det. Jag trodde jag var säker i mig själv, stark och ångestfri, men nej. Inte idag, inte just nu. Inte när det är såhär. Jag har sjunkit så lågt och jag har gjort mig själv så besviken, och varför? Jag ångrar mig ju bara nu i efterhand. Det som är positivt är att det här endast förstör mig själv och inte någon i min närhet. Det är jag som får ta konsekvenserna för mitt eget handlande eftersom det är jag som behandlat mig själv dåligt. Ingen annan. Jag har bara mig själv att skylla för att jag mår såhär. Men nu ska det bli ändring, jag ska bli mitt självsäkra och starka jag igen.
 

Motvind

Jag har verkligen motvind hela tiden. Vad jag än gör så går det inte som jag tänkt mig, vad jag än säger så blir det fel, hur mycket jag än kämpar så går det ändå aldrig hela vägen. Vad det än gäller är det så och jag är bara så trött på det. Jag är trött på att aldrig lyckas, att inget blir som jag vill, att jag är offret och du har sådan makt över mig. Jag ger tusen chanser, stryker bort envisa tårar och brottas med mina egna tankar jag inte ens ska behöva ha. Jag försöker att kämpa, att göra det som är rätt och att inte såra någon. Ändå står jag här, besviken och mer sårad än någonsin och har dåligt samvete. Och ändå fortsätter jag bara att trampa bara vatten. Hur ska jag orka vara stark i det här när varje dag är en strid? Hur ska jag orka när jag vet att du behöver mig mer än någonsin? Hur ska jag orka när jag redan innerst inne givit upp? Hur ska jag orka när jag har nått botten tusen gånger om och jag ändå fortsätter att sjunka?

Min mormor

Mormor. Så många gånger jag har sagt det ordet och så mycket kärlek det ligger i det. Så mycket känslor och minnen som kommer upp i mitt huvud. Du är min mormor, men för mig har du alltid varit mycket mer än så. 

 

2013 var året då bomben släpptes och en stor, mörk, hemsk skugga drogs över familjen. Vi alla gick in i någon slags koma. Hon fick cellgiftsbehandlingar om och om igen, men ingenting hjälpte. Kroppen tog inte åt sig något och hon blev tunnare o tunnare. Då hände det värsta otänkbara, cancern spred sig. Min mormor tynade sakta bort. Att se människan man älskar försvinna från en mitt framför ögonen gör ont. Så ont. Sedan dag ett var jag där. Jag satt vid hennes sida och spenderade så många timmar hos mormor som det bara gick, jag gjorde allt jag kunde men jag kände ändå att det inte var tillräckligt, att jag inte räckte till.

 

Jag gjorde allt jag kunde för att få min mormor att finna glädje och att fortsätta kämpa. För jag visste att hon kunde göra det. Det var så hemskt att jag inte kunde göra något alls, jag kunde inte bota sjukdomen hur gärna jag än hade velat det. Jag kunde inte göra annat än att finnas där, samtidigt som jag visste att varje gång jag träffade henne kunde vara den sista. Allt berodde på hennes styrka.

 

Varje dag frågar man sig själv vad man hade kunnat gjort bättre och även om man varit där så ofta man kunnat är det inte tillräckligt, det är det aldrig. Men jag tror att det är så människan fungerar. Man ångrar det man inte gjorde istället för att glädjas över det man faktiskt gjort. Jag minns min mormor som den starkaste personen jag vet, för hon kämpade så oerhört mycket in i det sista. Men till slut var det dags att släppa taget. Jag hoppas du har det bättre var du än är just nu min älskade mormor <3


Sommartankar

För mig som är en väldigt rastlös person är det tro det eller ej rätt jobbigt att vara ledig såhär mycket. Jag vet nu i efterhand att jag borde ha sökt ett sommarjobb för min egen skull. Då hade jag haft något att göra + börjat tjäna lite egna pengar så jag kan spara eftersom jag faktiskt tar studenten i vår och vuxenlivet börjar.
 
Det är mycket jag tänker på just nu, speciellt när jag är ledig såpass mycket så blir det mycket tid som går åt att fundera över allt och inget. Ledigheten går från lyx till vardag och även om jag kan tyckas leva ett "drömliv" så blir jag rastlös och trött på hur jag har det. Jag har helt enkelt blivit van vid att hela tiden ha det bekvämt och inte ha något att göra. För de som jobbar kan det tyckas vara skönt att vara ledig en hel sommar, men för mig som inte har något att jämföra med så är jag ordentligt trött på det här.
 
Jag älskar sommaren, värmen, maten, ledigheten, fritiden, sömnen och allt som hör till sommarlov. Men samtidigt har jag alltid för höga förväntningar på somrarna som tyvärr aldrig blir lika bra som förväntat. Jag planerar att nattbada, ha picknickar, äta glass i hamnen, festa in i småtimmarna, hänga med vänner, gå runt i fina sommarkläder, åka på oförglömliga resor, vara spontan och bara leva livet.
 
Men dessvärre passar inte någon av de här drömmarna in i hur mitt verkliga liv ser ut och kommer nog aldrig att göra. Jag är en person med stort kontrollbehov och en riktig planerare vilket gör att jag vill planera in massor av saker som dessvärre aldrig blir av. När dessutom alla i min ålder jobbar eller har fullt upp med sina egna liv gör det att det inte alls blir som jag har förväntat mig av sommaren. 
 
Visst, jag har blivit brun, jag har haft riktigt roligt ibland, jag har underbara människor i min närhet och det har varit SÅ skönt att slippa allt plugg, men mår jag bra av det här i längden? Ärligt talat, nej.

Svar på kommentar

Hej, jag har en fråga. Hur gör du för att komma över en kille? Liksom tips på hur man ska hantera saker och inte, tar du bort alla bilder på er två eller låter du sånt vara kvar för att han enda har varit en stor del av ditt liv och för att du vill bevara bilderna? bryter du kontakten helt eller försöker du gå över till att vara vänner? Sen nästa fråga, hur vågar man bli kär igen? Hur vågar du falla för någon igen trots att du trodde att den förra killen va den rätta? Hur vågar man öppna upp sig så mycket igen efter att man har blivit sårad?
 
Svar: Hej! Jag måste börja med att säga att jag absolut inte är någon slags kärleksexpert, talar bara utifrån egna erfarenheter och vad jag tycker fungerar. Har skrivit ett läsvärt inlägg som du kan läsa HÄR om att komma över någon. Men till din första fråga, jag tycker det är bäst att bryta helt och hållet, för annars blir man bara påmind om massa saker och det blir mycket jobbigare att komma över honom. Det spelar ingen roll vem det var som gjorde slut, det är alltid jobbigt med ett breakup.
 
När jag och mitt ex som jag var tillsammans med i 1,5 år gjorde slut och försökte vara vänner så slutade det ändå på något sätt med att man inbillade sig att man hade känslor igen, men det ledde bara till mer trubbel. Så det är bäst att lägga allt bakom sig, ta bort honom från facebook, instagram, radera hans nummer osv. Självklart är det jobbigt att radera en person som har betytt mycket från sitt liv bara sådär, men i slutändan kommer det ändå vara värt det. Jag tycker inte man borde spara massa bilder på telefonen då det är lätt att gå in och kolla på de o börja sakna honom igen. Men en del som betyder mycket kan man spara någonstans i en mapp på datorn eller något, så att man ändå kan minnas honom lite eftersom han ändå har varit en stor del av ens liv.
 
Din andra fråga är så himla svår. Hur vågar man bli kär egentligen? Jag tror att man aldrig någonsin riktigt vågar, förrän man helt plötsligt faller för någon utan att man riktigt fattat det själv. Det är och kommer alltid att göra ont när man förlorar någon man älskat och som man trodde var den rätta, men varje dag som går blir man lite starkare, lite gladare, lite modigare och tillslut har man öppnat upp sig utan att man ens tänkt på det. Jag tror det bara krävs att man träffar rätt person som man riktigt vågar bli kär.

Förhållande

Eftersom jag själv har haft förhållande väldigt länge tidigare och har ett nu så är det något jag tänker väldigt mycket på. Jag är en förhållandeperson och med det menas heller inte att jag inte är självständig o inte klarar mig utan en kille.
 
Jag är en sådan som berättar om alla bråk, småtjafs och saker jag stör mig på hos min pojkvän för mina kompisar. Jag klagar absolut inte eftersom han är världens finaste och bästa, men ibland måste man bara få lufta lite tankar. Självklart pratar jag med honom om det är något som jag tycker är fel, men när det handlar om småsaker tycker jag det är onödigt att ta upp något av det. Genom att prata med sina vänner om sina tankar kan man se saker från en annan vinkel än man gjort tidigare. Ibland kan man bli dåligt behandlad utan att man själv ser det, då kan det vara bra att få en väns åsikt om händelsen så att man kan göra något åt det.
 
Genom att jag pratar väldigt mycket med många om mitt förhållande så har självklart många åsikter om det också, både på gott och ont. När man bara berättar det "dåliga" och inte berättar om alla fina stunder så får folk bara en vinkel av händelsen som för det mesta bara är missförstånd. Vissa har till exempel sagt att jag förtjänar bättre, men han ÄR det bästa och det säger jag inte förblindad av kärleken. Men ärligt talat hörrni, hur roligt är det att sitta o skvallra med sina tjejkompisar om hur gullig min pojkvän är..? För det är han ju faktiskt. Det blir lätt uttråkande! Dessutom tycker jag att det är privat mellan mig och min pojkvän, jag skulle aldrig blotta hela vårat förhållande för någon. Därför pratar man ju oftast om det negativa med sina kompisar vilket kan ge helt fel bild av det hela.
 
De som säger att deras partners och förhållanden är perfekta, ljuger. Det finns INGA par som aldrig bråkat, aldrig stört sig på något eller aldrig blivit ledsna på sin partner. Jag älskar min pojkvän mer än något annat och det är honom jag vill ha vid min sida förevigt, men självklart bråkar vi. Självklart finns det saker vi stör oss på hos varandra men det spelar ingen roll för så kommer det alltid att vara. Det är självklart att det finns saker man blir irriterad på, saker man blir ledsen av och saker som man blir sådär genuint glad av med en människa som man spenderar så mycket tid med. Och när jag inte är med honom så hörs vi på telefon och när vi inte gör det så tänker jag ändå på honom. För att jag älskar honom. Och även om han ibland är a real pain the ass så är han MY pain the ass. Så är vårat förhållande och så kommer det att vara vad ni än säger.

Elaka kommentarer

"haha vilka tjocka ben du har. du försöker få det se ut som en wehartit bild men det ser bara äckligt ut"
 
Fick den här kommentaren tidigare idag och min första tanke handlade varken om mig eller mina ben, utan om hur denna person tog sig tiden och la ner energi på att skriva den kommentaren till mig. Vad får man ut av att skriva elaka kommentarer till någon? Mår man bättre i sig själv genom att trycka ner andra? Blir den personen lyckligare utav att säga att jag har tjocka ben? Jag tar inte åt mig alls av sånt här, tack och lov, eftersom jag är säker i mig själv, men det finns andra där ute som inte är lika självsäkra som tar åt sig. Det är sådan otrolig slöseri med tid att hålla på att kritisera och trycka ner andra genom anonyma kommentarer, det är inte okej någonstans! Det finns så många som tar åt sig av elaka kommentarer så varför lägga energi på att göra någon ledsen? För det är endast det man gör, det finns inget positivt med att klanka ner på någon på det här sättet. Har man inget vettigt att säga ska man inte säga något alls! 
 

Egenskaper

Jag har tänkt mycket på det här med att det är viktigt att kunna se och veta om sina dåliga sidor och acceptera de. Alla har vi negativa egenskaper, både små och stora som man kanske inte är stolt över, men det är viktigt att man själv framförallt VET om dom.
 
De som försöker vara "perfekta" och inte vill erkänna eller visa sina dåliga sidor utåt för att de skäms, det är de som jag tror är mest osäkra på sig själv. De som ständigt känner ett bekräftelsebehov och att visa hur "bra" de är, är nog de som till slut får mest problem när sanningen väl kommer fram. Jag tror det handlar om att ha fötterna på jorden, vara realistisk och faktiskt inse att ingen är perfekt och att perfektion inte ens existerar.
 
Vissa egenskaper tycker jag är negativa med mig själv men någon annan tycker att det är positivt med mig. Därför är det viktigt tycker jag att man visar alla sidor av sig själv så att man inte gör någon "besviken". Att acceptera sina dåliga sidor tror jag gör att man blir mer säker i sig själv. Man måste även komma ihåg att inte ändra sig för någons skull om man inte själv vill det förstås. 
 
Nu tänker jag mest på förhållanden eller relationer med nära vänner och familj. Jag tror det är få relationer som fungerar om man inte har upplevt negativa egenskaper hos den andre, det handlar om att känna varandra på en nivå där man accepterar både sina egna och den andres dåliga sidor. Man kan dra nytta av varandras kunskaper, egenskaper (bra som dåliga) och tillsammans bli en perfekt kombo. Sen finns det även vissa saker som faktiskt bara är dåligt och inte tillför något alls, som till exempel enorm svartsjuka. Det handlar om att hitta en balans med en annan människa och gör man det kommer det att fungera riktigt bra. Man behöver inte förstå den andres egenskaper, men man måste acceptera dom.

Gnäll

Eftersom jag har pneumokocker (som halsfluss) och går på penicillin får jag alltså inte träna, det här är dessutom andra omgången jag har det på väldigt kort tid. Först låg jag hemma sjuk o visste inte var det var för sjukdom, kunde inte äta och hade ingen aptit vilket resulterade i att jag gick ner ca 4 kg på en vecka, vilket inte alls är bra. Fick alltså inte träna på 10 dagar under tiden jag åt penicillin och efter det hann jag bara vara frisk i fem dagar innan jag fick tillbaka sjukdomen igen. Har fortfarande ingen riktig aptit efter det.
 
Det här är så jäkla surt eftersom jag missar så många danslektioner och då har jag mer att lära mig till dansuppvisningen som är om endast fyra (!!) veckor och jag har redan varit borta tillräckligt. Det jobbiga med att ta antibiotika är att jag känner mig "frisk" eftersom halsvärken och febern är borta, men har dessvärre ingen energi till att träna eftersom jag fortfarande har en infektion i kroppen, vilket plågar mig.
 
Jag trodde inte det här skulle påverka mig så starkt som det faktiskt har gjort.. Det låter som en ganska "kort" tid utan träning och eftersom jag faktiskt är sjuk finns det inget man kan göra, det gäller bara att ta tabletterna och låta tiden gå. Men det är SÅ jobbigt. Jag behöver träningen som en avlastning i mitt liv, jag behöver dansa för att kunna prestera bra på uppvisningen och framförallt behöver jag kunna klara av vardagssaker som att gå i trappor utan att bli helt slut.
 
Jag vill kunna ha ett val om jag VILL träna eller inte, inte ha ett förbud som säger att jag inte får träna. Träningen har alltid varit en stor del av mitt liv, det är något som jag ser fram emot, som jag älskar och som jag framförallt mår bra av. Därför känns det extremt konstigt att bara ligga hemma hela tiden utan att ens FÅ vara aktiv. Det här gör mig på riktigt dåligt humör, Just nu vill jag bara vara frisk och orka mer. Om jag har otur så kan jag dessutom få tillbaka det direkt efter (igen) och så kan det fortsätta om och om igen.
 
Nä, nu ska jag sluta klaga och iväg och "dansa", eller som sagt; kolla på. Fyfan vad detta suger.

Otrohet

Jag har tänkt mycket på det här med att många oroar sig för att deras partner ska vara otrogen. För det första så tycker jag att man bör fundera på er relation om man tror att tex sin pojkvän kommer vara otrogen. Då finns det ett tillitsproblem och det ska det absolut inte finnas i ett bra förhållande. Ett förhållande är byggt på kärlek och tillit och om man hela tiden tvekar och inte litar på sin partner så förstörs ofta förhållandet. Jag är ingen relationsexpert och tror inte att jag är det heller, men av alla jag hört som oroar sig över otrohet så är det som jag nämde - problem med tilliten.
 
Jag kan till viss del förstå att många kanske oroar sig när sin partner ska umgås med sitt ex, men det finns ju en anledning till att hon är ett "ex" nu och att du är hans nya flickän. Så därför måste man släppa oron över att han ska gå tillbaka till henne. Sen är det faktiskt så att om han då känner att han vill ha henne igen så kommer han tyvärr att göra slut med dig och gå tillbaka till henne om han verkligen vill det. Vi kan aldrig tvinga en människa att stanna hos en och vem vill dessutom ha en kille som inte vill (av sig själv) vara med en?!
 
Man kommer aldrig att kunna förhindra otrohet, tyvärr, men så är det. Vill din partner vara otrogen så kommer den att vara det, du kan inte låsa in honom hemma för att han ska stanna hos dig. Genom att förhindra din partner från att göra saker kommer er relation antagligen inte bli bättre, tvärtom tror jag. Ingen mår bra av att vara i ett förhållande där man inte får göra saker för varandra. Därför har man inte mycket till val om man vill ha kvar sin partner än att lita på den, låta den göra vad den vill och visa att man älskar den så får man förhoppningsvis samma respons tillbaka och förhållandet blir långt, lyckligt och utan otrohet.

It's just a bad day

Idag har varit en dålig dag. Jag brukar vara dålig på att erkänna för mig själv att tycka saker är dåligt eller tråkigt osv, just för att det ger mer negativitet än det kanske var från början. Istället för att tycka synd om mig själv eller deppa över en sak så går jag gärna vidare och fokuserar på det positiva. Det är bara sån jag är, men alla dagar är faktiskt inte bra. Hur mycket jag än försöker så var psyket inte lika starkt som vanligt. Det var inte bara en sak som gjorde det utan det blev bara för mycket med allt som jag har hållit inom mig.
 
Att ha en dålig dag, att vara ledsen, att vara nere, att vara arg, att inte orka och att inte vilja är inte att vara svag, det är något som jag behöver lära mig. Jag älskar min positiva inställning till livet och min vardag, det gör att jag oftast mår riktigt bra, är glad och motiverad. Ser ingenting dåligt med att vara så! Men ibland brister det bara, vilket det gjorde idag. Och det är okej. Det är okej att inte vara på topp hela tiden, att vara ledsen, att känna sig missnöjd eller liknande. Alla måste komma ihåg det, det är okej att inte alltid vara sitt allra bästa.

Head VS Heart

Varför är kärlek så svårt? När man ger någon sitt hjärta är det fritt fram för den att göra vad den vill och det är alltid en chansning för man vet inte om han tar hand om det eller stampar på det. Men när det händer om och om igen tröttnar man. Man tröttnar på att vara snäll, att ge tusen chanser, stryka bort tårar, brottas med tankar man inte borde ha när det handlar om sånt här. En relation är något som båda ska jobba på, men att ensam dra lasset utan att komma någonstans och samtidigt bli nedtryckt är fan inte lätt.
 
Ingen kärlek är enkel, det är aldrig lätt att ge bort sitt hjärta men oftast är det värt det alla gånger. För att man vill, för att man bryr sig mer om den människan än sig själv. Men när man inte får någonting tillbaka så orkar man inte längre, hur mycket den än betyder för en så måste man börja tänka med hjärnan istället för med hjärtat. Det är svårt att växla om, men nu är jag trött på det här. Trött på att bli behandlad som ingenting och trött på att förlåta om och om igen. Nu tänker jag lita på magkänslan och inte falla tillbaka i det här, trots att hjärtat säger emot.
 

Lycklig utav ben

För knappt tre år sen var jag där, på den ohälsosamma, dåliga och mörka sidan. Jag visste ingenting om kost, jag hade ingen aning vad kroppen gjorde med mat och jag hade ingen aning om vad som händer när man tränar. En dag visste jag bara att jag skulle göra en förändring med mig själv, jag skulle gå ner i vikt vad det än krävde. Jag trodde att den snabbaste och enklaste vägen var att sluta äta, att träna dubbelt så hårt och att äta batningsbarer och drycker.
 
Jag trodde att om jag gick ner 10 kg skulle jag trivas med mig själv och må bra. Jag trodde att om man äntligen kände mina höftben, såg mina nyckelben och om revbenen stod ut så skulle jag klassas som "snygg". Jag tänkte även att om jag gick ner i vikt så skulle jag få ett smalare ansikte, så kunde man äntligen se kindbenen istället för att jag skulle se ut som en ballong. Storleken på kläderna var också viktiga, jag skulle ha minsta storleken för annars var jag tjock. 
 
Visst, jag gick ner i vikt, jag hade XS i kläder, mina ben stack ut och jag fick ett smalare ansikte. Men var jag lycklig? Var vägen dit värd det? Var den besvikelsen värd det när jag ändå tyckte att jag fortfarande var tjock? Blev jag verkligen så mycket snyggare? Nej. Svaret är nej, på ALLT. Ingenting av det var värt det.
 
Jag var så dum som trodde att lycka hängde på utseende, välmående mättes i antal kilo som jag tappade och att jag skulle bli en helt ny människa av det. Så ung och så dum. Är det något som jag ångrar är det denna hetsen, tankarna och all förvirring som jag levde i som 14 åring. Genuin lycka har ingenting med utsidan att göra, det är något alla måste förstå, och att muskler väger mer än fett. Så det sista man ska göra är att bry sig om siffrorna på vågen.
 
Jag har faktiskt varit som lyckligast när jag har vägt som mest. Jag kanske inte var som mest nöjd med mig själv eller var hälsosam men mina viktnedgångar har alltid berott på depression och att jag har slutat äta. Har alltså inte gått ner på hälsosamt sätt någon gång förutom i höstas vilket jag mådde otroligt bra av! Jag tycker att det är enorma skillnader på bara så kort tid, bättre än någon gång tidigare. Jag gjorde det för att jag ville må bra och jag kan säga er, med handen på hjärtat, att jag är lika lycklig nu som sommaren 2013.
 
Trots jag "bara" gått ner 1 kg mellan de två sista bilderna så har jag förlorat massa fett och byggt muskler. Jag kan säga att även om jag nästan väger som mest så är jag nöjd, stolt, jag mår bra, är starkare, är genuint lycklig, piggare, är hälsosam och jag trivs så jäkla bra med mig själv!
 

Vacker inifrån och ut

Jag är en sån person som inte bryr mig så mycket om utseendet, men ändå gör det till viss de. Jag tycker inte att utseendet är allt utan jag jobbar med välmående inifrån och ut. Jag är samtidigt väldigt mån om mitt yttre och tycker det är viktigt att ta hand om mig själv för att må bra. Men det handlar inte om att försöka passa in och vara någon jag inte är.
 
Det är skillnad på att döma andra efter utsende, klanka ner på, inte acceptera, inte ge en ärlig chans pga en persons utseende och att bara vilja ta hand om sitt yttre. Jag är heller inte sån som hela tiden tycker att allt måste vara "perfekt", dessutom tror jag inte ens att det finns någon slags perfektion utan att man skapar sig en egen bild av hur man vill vara. Jag har inte alltid smink, fixar inte håret varje dag, har inte alltid en varierad outfit, bara tränar för att ha synliga magrutor osv. För det är inte "jag". Det är inte jag att hela tiden fokusera på något så onödigt som utsidan när det ändå alltid i slutändan handlar om ens personlighet.
 
Självklart tycker jag att det är roligt att fixa till mig lite extra, att ha ett tjockt lager smink, gå i väldigt obekvämt höga klackar, locka håret, ha push-up och en glittrig klänning. Men det är inte "jag", det är inte den jag är vardagligen och jag skulle aldrig orka eller ens vilja ha så varje dag. Jag trivs med mig själv, det gör jag, men jag kan alltid trivas mer vilket jag gör genom att ta hand om mig själv.
 
Genom att träna blir jag mer nöjd med min kropp, får många hälsofördelar som tex bättre immunförsvar, låg vilopuls, starkt hjärta. Genom att äta nyttigt går träningen framåt, jag har massor av energi, jag får bättre hy, starkare hår, och jag mår bättre. Genom att få bättre hy och hår känner jag mig bekvämare helt ofixad och alltså går jag bara mer o mer åt att vara "mig". Den jag egentligen är. Jag föddes inte med smink, perfekt platt hår, stora bröst, jämna tänder eller med massa pengar, men jag är lycklig ändå.
 
Självklart dömer jag ingen som väljer att lägga ner mycket tid på sitt yttre varje dag, jag tycker att bara de gör det för sin egen skull, för att de vill och mår bäst av det så får alla göra vad de vill. Om nån gör det för att försöka bli "perfekt" tycker jag att man ska tänka om en gång extra. "Blir jag verkligen lyckligare av att ha långt hår?" Om ja, skaffa löshår. Om nej, acceptera att alla kanske inte kan få långt rapunzelhår för att man inte har de förutsättningarna till exempel. Bara man jobbar med sin egen bild av sig själv och hela tiden strävar mot ett välmående inifrån och ut. Det spelar ingen roll om man äter sallad eller choklad varje dag, bara man själv mår bra av det så ska man inte döma andra för deras val, vad det än handlar om.
 
Alla mår vi bra av olika saker, men att hela tiden försöka sträva efter en perfektion som jag inte ens tror existerar, tror jag ärligt talat att vi inte mår bra av. Det kan vara jobbigt att hitta sig själv, att veta vem man är, vad man vill med livet, vad man söker i en partner, hur man vill se ut, vilka man vill umgås med, hur man vill bete sig och så vidare. Men så länge man bara tänker på sig själv och är som man själv vill vara, iallafall för stunden. Sen kommer vi alla att förändras, det är en självklarhet att man gör det eftersom man blir äldre, mognar, har andra prioriteringar osv, men bara man är nöjd med sig själv känner man sig oftast bekvämare och starkare som person. Man mår bättre av att ha en bättre självkänsla och ett bättre självförtroende så det tycker jag att man verkligen ska jobba på och aldrig sluta förbättra heller. Var ditt bästa "jag"!

Att komma över någon

"Såhär kommer du över ditt ex", "10 knep för att gå vidare", "börja dejta igen" - så lyder rubrikerna i varje tidning där texterna i stort sätt är samma: Sluta gråt, unna dig, gör något du mår bra av, gråt på en axel osvosvosv. We get it. Men inget av det där hjälper när man är nere på botten, så vad gör man?
 
Undrar hur många gånger jag har läst dessa så kallade "tips", hur många gånger jag försökt med steg-för-steg-program, hur många gånger jag grämt mig själv över att jag aldrig kommer över, att det inte alls blir bättre om jag pratar av mig en gång och jag köper de där snygga skorna som jag har suktat efter. Visst, det blir bättre för stunden. Jag blir glad, jag ler, jag känner mig snygg osv. Men det är inte lycka eller genuin glädje. Jag mår inte bra. Men det är en bit på vägen. Det är en dag mindre av bara mörker, en dag mindre av att känna mig värdelös, misslyckad, ful, tråkig och nere. Det är som ett lyckopiller men som går ur snabbare än det verkade.

"Har du inte kommit över honom än?", "du var för bra för honom", "du hittar nog någon ny snart" - även dessa fraser har jag fått höra om och om igen i en oändlighet. När man är där nere på botten efter uppbrottet, när man förlorat någon man har stått nära, när det enda man tänker på är vad man kunde ha gjort bättre och allt cirkulerar om den personen så är det sista man vill höra är att man kommer hitta någon ny. Det är klart jag kommer göra, jag vet att jag inte kommer vara ensam förevigt, det är inte det som är problemet. Inte heller att jag var bättre än honom, för så var det verkligen inte. Vi var bara två personer som helt enkelt inte skulle vara tillsammans längre, där vi bråkade mer än vi var lyckliga, där tillit och frihet var ett stort problem.
 
Ibland mådde jag till och med sämre oftare än jag mådde bra och så ska det inte vara i ett förhållande. Det spelar ingen roll om det är en relation med en partner, en familjemedlem eller en vän - det ska vara ömsesidigt. Man ska lita på varandra, bry sig om varandra och framförallt ska man må bra av personens sällskap. Vilket jag inte gjorde nu och därför tyckte jag att det var bäst att gå skilda vägar.
 
Vad jag vill komma fram till är att det inte finns några genvägar att komma över någon. Det finns ingen guide för hur man "ska" göra eftersom det är så olika från person till person. Vissa är kanske mer ledsna i början och andra efter ett tag. Vissa är kanske redo att börja dejta efter väldigt kort tid och för vissa kan det dröja månader. Så länge man inte gräver ner sig totalt och inte ens försöker att gå vidare. För det är ingen annan än du själv som kan komma över ditt ex, det är något man gör själv. Men genom att prata av sig med vänner, göra roliga saker och kanske unna sig det där lyxiga plagget så går man småsmå myrsteg mot att en dag känna glädje.
 
Man blir lite gladare för var dag som går och en dag kommer man vakna upp o vara sådär lycklig som man då trodde att man aldrig skulle vara igen. Utan att man ens märkt det så har man kommit över honom helt och hållet. Den känslan att man klarat det, att man inte längre gråter, att man inte tänker på personen och att man faktiskt mår bra, den är svårslagen. Den är värt allt i hela världen.
 

"Hej"

"Varför har han inte skrivit? Halva dagen har ju faktiskt gått. Han kanske skriver efter skolan. Undrar vad han gör och om han tänker på mig också. Om han inte tänker på mig, vad tänker han på? Någon annan tjej? Äsch jag bryr mig ändå inte, han är ju inte min. Men ändå lite. Han har ju faktiskt visat intresse hittills. Nu borde han ha slutat skolan så då kanske han hör av sig, om han inte hittar på något såklart. Det gör han nog. Undrar vad han gör och vilka han är med.. Tänk om han är med någon supersnygg tjej. Nej, så får jag inte tänka. Han kanske bara är upptagen med skolarbete. Men nu är det ju faktiskt kväll, varför har han inte hört av sig än? Nu borde han faktiskt ha gjort det. Han kanske väntar på att jag ska skriva? Jag kan ju faktiskt också börja skriva. Eller nej, jag gör oftast det så jag låter bli. Nu ska jag ändå sova, då är det ingen idé att skriva. Men jag vill ju prata med honom.. Han borde ju vilja prata med mig också, det har han ju sagt. Men ord betyder ingenting så länge han inte bevisar att han menar det med händelser! Han sa ju här om dagen att han saknade mig, men gör han det verkligen? Jaha, nu kan jag inte sova pga mina tankar om honom. Honom, med stort H. Men varför har han inte skrivit något? Han gillade ju min bild tidigare idag så han kan ju inte vara sur. Eller har jag gjort något? Det är säkert han som har gjort något som han skäms över o därför inte hör av sig. Säkert den där snygga tjejkompisen han har.. Nu smsar jag honom och ställer honom mot väggen! Fast nej, han kommer tro jag är helt psycho, vill ju inte vara för på. Jag vill ju vara en tjej som är chill med det mesta. Fast det är jag ju inte, så varför låtsas jag då vara det? VARFÖR HÖR HAN INTE AV SIG?! Det är inte svårt att skriva direkt, det tar max en minut. Vi har inte hörts på hela dagen, han borde ju göra det snart. Han kanske sover? Nej, jag ser ju att han är aktiv på sociala medier. Då har han ju tillgång att skriva till mig, men varför gör han inte det? Vad är problemet?!?! Nej, nu låter jag det vara, vill inte vara desperat. Nu lägger jag undan mobilen och sover. Den jäveln. Men en fin jävel. Jag tycker om den jäveln. Jag tycker nog om honom lite för mycket för mitt eget bästa.. zzZ"
 
Morgonen efter har jag ett sms från Honom på skärmen; "Hej", andas ut och så går det runt.
 
Hur många känner inte igen sig i det jag skrev ovan..? Vet inte om det tillhör standarden att framförallt tjejer tänker såhär, jag vet iallafall att många av mina kompisar går i samma tankebanor som jag gör. Jag överanalyserar allt, hinner tänka tusen saker och tänker alltid det värsta. Varför är det så? Jag vill ju inte tänka så eftersom jag mår dåligt av det, blir stressad, nere osv. Allt på grund av en person. Det är ganska sjukt egentligen. Sjukt jobbigt och tar massa energi att bry sig om någon lite extra och hela tiden fundera över exakt allt som har med denne att göra. Jag antar att det är så när man blir fäst vid en människa, det spelar ingen roll på vilken nivå det är för mig för jag blir fast direkt. Tror det är på både gott och ont, men mest ont faktiskt. Speciellt när det är så osäkert och man hela tiden tvekar på både personen i fråga och sig själv. Det skulle vara skönt att slippa tänka ibland och bara känna, bara göra så som man känner. Jag vill inte köra något spel, jag vill gå all in med känslor och bara ösa på med det jag verkligen tycker och känner. Kan inte den personen acceptera att det är så jag är och känner så var det helt enkelt inte rätt för mig bara. Men nu tänker jag ju, och jag tänker alldeles för mycket. Vad fan ska man göra för att sluta tänka?

Mörkrädd

Jag vill inte glömma det som gjorde livet en gång värt att leva, jag kan inte glömma när smärtan fortfarande finns kvar. Djupa sår som aldrig tycks läka, inte ens lite. Hur ska jag orka, när varje dag är en strid. Varför torkar jag dessa ständiga tårar, när jag vet det hela tiden kommer fler. Jag har viljan att glömma men saknar mod att göra det. Modet, att ta ett steg ut i det okända och glömma. Jag saknar modet till att orka, till att våga, satsa och att försöka. 

Vad gör man när man bara inte orkar längre, när allt bara känns tungt och jobbigt. Hur lever man utan den personen som varit mitt allt, mitt syre och min trygghet. Just nu famlar jag i ett okänt mörker. Jag kan vänja mig vid det men jag kommer aldrig sluta vara mörkrädd. Rädd för vad som väntar, rädd för vad jag missar och framförallt rädd för att misslyckas. Rädslan trycker ner mig, stänger och låser in mig, och jag accepterar. 

Jag vill inte det här. Jag vill vara fri, lycklig, våga, satsa och vinna. Jag vill lyckas. Framförallt vill jag vara mig själv. Varför behandlar jag mig själv såhär? Det är av rädsla. Så länge jag låter rädslan styra över mig kommer jag att må såhär. Men jag orkar inte övervinna den. Jag orkar inte, jag gör verkligen inte det. Så hur i helvete ska jag ta mig ur det här..?

Tidigare inlägg
RSS 2.0